Och vara bra förebilder, det är titeln på en uppsats som handlar om mötet mellan personal och boende på ett hem för ensamkommande flyktingar (Gunilla Karlsson, 2016). Jag har haft förmånen att föreläsa för personer som arbetar med just att ta emot, handleda och stötta unga män i deras process för att bli delaktiga i samhället. Språket, nya sociala koder och normer måste läras in och hur gör man det när språket inte bär?

Vi vet idag att många av de flyktingar som kommer till Sverige inte har en lika lång skolbakgrund som våra svenskfödda elever, eller de kanske inte alls har gått i skola i sitt hemland. Hur påverkar det inlärningen av ett nytt språk om jag inte kan läsa och skriva på mitt modersmål? Vilka verktyg kan vi använda i mötet, i de både språkliga och kulturella krockar som uppstår när nyanlända ska bli Svenssons?

Att tänka språkutvecklande i det mesta man gör som nära medmänniska till blivande svenskar är ett utgångsläge. Att förstå, dels hur språkinlärning och kunskapsinlärning hänger ihop, men också dels försöka reda i alla kontakter som finns runtom individen. Vilken kunskap har skolans personal om individen, finns det modersmålslärare att tillgå, vad har gode mannen för roll och så vidare. Boendepersonalen kan göra så mycket för en bra språkutveckling genom att vara medvetna om hur språket lärs in och ut, och genom att vara goda förebilder. De skapar trygghet och står för en stabilitet i ett annars turbulent liv och är nyckelpersoner för nyanländas lärande. När en person lär sig ett språk lär den sig också ett beteende. Livssituationen blir mer begriplig och man kan sätta ord på känslor och upplevelser. Att jobba med stöttning och strukturerat lärande är minst lika viktigt på boendet som i skolan, men det är inte lika självklart. Det gäller att visa killarna…